I ett pluralistiskt samhälle är historieskrivningen icke politikens hjälpgumma. Den fria forskningen är tryggad, liksom åsiktsfriheten.

Därför ändrar sig också ständigt vår bild av förflutna tider. Nya historiska rön tvingar oss regelbundet att revidera våra uppfattningar. Det är också fullkomligt tillåtet att angripa historiska felaktigheter med naturvetenskapliga metoder.

Till för inte så länge sedan gällde det i Schweiz som en given sak att "borgbrytningen", stormningen av de habsburgska tyrannborgarna, satte in efter edgången i Rütli 1291. Nu har utgrävningar visat att borgarna ifråga uppgavs utan strid redan långt före respektive långt efter 1291. "Borgbrytningen" är alltså en myt (W. Meyer: 1291. Die Geschichte). Vi har aldrig hört att de historiker som ledde utgrävningarna skulle ha dragits inför domarskranket för att de "skymfat våra förfäder".

Miljoner gudfruktiga pilgrimer beskådade andäktigt "Kristi svepeduk" i Turin, ända tills man med laboratorietekniska undersökningar bevisade att svepningen härrör från medeltiden. Såvitt vi vet har påven inte bannlyst de vetenskapsmän som fick uppdraget att genomföra undersökningen.

För en enda period gäller inte principen om forskningens frihet i de västliga demokratiska samhällena. Den som ifrågasätter den traditionella uppfattningen om denna period, riskerar rättsliga sanktioner och social utstötning, liksom förintelse av sin yrkesexistens. För detta tidsavsnitt gäller inte kritiskt tänkande och fri forskning, utan den av staten beordrade dogmen, och tillämpning av vetenskaplig metod är en synd. Det handlar om åren 1941 till 1944.

Next Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive