I stamlägret Auschwitz finner besökaren ett intakt krematorium, som påstås vara i ursprungligt skick, och gaskamrar; i Birkenau spillrorna av fyra, i olika grad förstörda krematorier. Krematoriet i stamlägret kallas K I, de fyra krematorierna i Birkenau K II till K V. Bäst bibehållet av de senare är K II. Framför ruinerna av detta finns en tavla, som uppger hur massmorden skulle ha gått till: Inemot 2000 människor pressades samman i "gaskammaren" och dödades genom inkastat zyklon B; därefter forslade man upp liken till krematoriet, som låg ovanpå "gaskammaren", och brände dem.

Om naturlagarna gällde också under andra världskriget och inte hade satts ur spel genom förintelsen, utgör denna beskrivning, liksom uppgifterna av de tre kronvittnena Höss, Müller och Vrba, en enda kedja av omöjligheter. Här de grövsta omöjligheterna:

Omöjlighet nummer ett: Ingen arkitekt, som var vid sina sinnens fulla bruk, skulle ha inrättat ett krematorium i samma byggnad som en kammare, där man skulle föröva massmord medelst en explosiv gas. Visserligen har zyklon B inte särskilt hög explosivitet, men enbart på grund av den latenta explosionsfara som härrörde från de zyklonmättade liken hade ett dylikt förfarande varit bevis på självmordsvansinne, än mer då man för att döda 2000 människor på tre minuter (Höss) måste använda väldiga mängder av gasen. Ifråga om K I ligger krematoriet inte ovanpå "gaskammaren" utan alldeles intill denna. Denna byggnad skulle först ha sprängts i luften och därvid gasat hela lägret, SS-männen också.

Omöjlighet nummer två: Avlusningskamrarna måste, som redan nämnts, ha värmts till (minst) 25 grader för att zyklon B skulle förflyktigas inom en halvtimme. Ett sådant uppvärmningssystem finns inte i "gaskammaren". På vintern hade det dröjt länge innan den större delen av gasen frisatts. Dessutom hade denna alls inte kunnat sprida sig i den till bristningsgränsen fullproppade kammaren (2000 människor på 210 m² stor yta!).

Omöjlighet nummer tre: Dörrarna till samtliga "gaskamrar" går inåt. Alltså hade specialkommandona inte kunnat komma in i dessa kamrar, som till sista kvadratcentimetern var fullproppade med lik. Vad var det för klåpare och grönköpingsarkitekter, som nazisterna gett i uppdrag att bygga deras förintelseanläggningar!

Omöjlighet nummer fyra: Superomöjligheten, så att säga, omöjligheternas omöjlighet. Specialkommandot gick in i gaskammaren, enligt Höss en halvtimme, enligt Müller några minuter efter massmordet och kastade sig över liken: de tog av dem ringarna (Höss), drog av dem kläderna (Müller) och klippte av dem håret (Vrba). Det hade varit rena självmordsuppdraget; ingen enda medlem av specialkommandot hade överlevt denna harakiriaktion (låt oss bara tänka på hur noga en amerikansk gaskammare måste ventileras efter avrättningen av en enda fånge, innan en läkare iförd skyddsdräkt och gasmask kan gå in i kammaren). "Gaskamrarna" i Auschwitz ägde bara ett rudimentärt ventilationssystem, så det hade inte räckt med att specialkommandot bar gasmasker. Dessutom hade giftet häftat vid liken av de mördade, som specialkommandona påstås ha arbetat med, varvid de hade blivit dödligt förgiftade: giftet tränger nämligen genom huden. Till på köpet bar specialkommandot inga gasmasker: Enligt Höss rökte de ju, medan de sysslade med sitt hemska hantverk

De rökte! Mitt i en explosiv gas!

Omöjlighet nummer fem: Såsom framgår av bevarade ritningar fanns det ingen annan väg från "gaskammaren" till krematoriet än en hiss med en bottenyta av 2,1 m x 1,35 m; denna kunde transportera på sin höjd fyra lik plus hissoperatören. Största brådska var påbjuden vid transporten av de döda till krematoriet, ty nästa omgång dödskandidater stod redan och väntade framför "duschen" (försommaren 1944 skall ju inemot 12 000, enligt andra "historiker" upp till 24 000 människor ha gasats dagligen). Att duschen inte var någon sådan, märkte inte de enfaldiga stackarna. Man hade nämligen tryckt tvålar (enligt andra "ögonvittnen" tvålattrapper) och frottéhanddukar (eller var det frottéhandduksattrapper?) i händerna på dem. Medan de tåligt väntade, pendlade hisspojken fem hundra gånger upp och ner mellan gaskammaren och krematoriet och hanterade utan avbrott zyklongenompyrda lik mitt i en zyklonmättad miljö utan att ta skada till liv och lem!

Omöjlighet nummer sex: Krema II och Krema III uppvisar 15 brännugnar vardera, de andra krematorierna färre. Kremeringen av ett lik tar också i de flesta moderna krematorier omkring en och en halv timme och gick avgjort inte fortare 1944. Om efter sex timmar 15 ugnar bränt 60 lik, så låg det ändå kvar 1940 mördade i "duschen", och nästa 2000 dödsvigda väntade sedan länge otåligt på att få gå in i denna!

Om krematorierna: I Raul Hilbergs standardverk Die Vernichtung der europäischen Juden (Fischer Taschenbuch Verlag, upplaga av år 1990, s. 946) finner vi för vart och ett av de fyra krematorierna i Birkenau exakta uppgifter om drifttider.

De moderna krematorierna, som det i Basel, kan förbränna upp till 23 lik per dag och ugn. För de kokseldade krematorierna i Birkenau låg dock den maximala dagskapaciteten enligt utsago av experter (såsom I. Lagacé, chef för krematoriet i Calgary) på 5 lik per ugn. Hade krematorierna i Birkenau ständigt fungerat felfritt (och vi vet av dokument att detta inte var fallet), så hade man där kunnat bränna högst 150 000 lik.

Var brände man då de återstående 850 000 liken (det var ju en miljon judar som mördades?).

Enligt de utrotningstroende i gropar! Denna historia är ett tröstlöst ofog, då det på grund av syrebristen är omöjligt att bränna lik i gropar och i Birkenau dessutom omöjligt på grund av den höga grundvattennivån.

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive