När revisionisterna nu satt stopp för ofoget med gaskamrarna, står det klart att det ifråga om gaskammarhistorierna måste handla om skräcksagor, som segrarmakterna efter kriget och sedan deras tyska vasaller berättat vidare av politiskt-propagandistiska skäl.

Hur fick världen först höra om gaskamrarna och hur reagerade den på detta?

Den brittisk-judiske historikern Walter Laqueur tar upp denna fråga i sin bok The Terrible Secret, som kom ut 1980. Laqueur utgår från faktum att de allierade förfogade över ett väl fungerande underrättelsenät i de tyskockuperade länderna liksom i Tyskland självt. Ett så oerhört brott som mordet på miljontals människor i gaskamrar kunde omöjligt ha dolts för dem i åratal, i synnerhet som judiska organisationer sedan 1942 oavlåtligt berättade om hemskheterna.

Dock nöjde sig Washington, London och Moskva med lama protester som alibi för att inte företa sig någonting till judarnas räddning. De varken varnade dessa för den hotande utrotningen eller sökte rikta det tyska folkets uppmärksamhet på det folkmord som dess regering förövade.

Påven visste redan tidigt vad som utspelades i det katolska Polen men visade ingen särskild oro, då ju offren inte var några katoliker. Också Röda korset satt med armarna i kors och teg om folkmordet ända till krigsslutet.

I sin bok Auschwitz and the Allies ägnar sig Martin Gilbert åt det största koncentrationslägret. Detta låg i ett industriområde. Det omfattade jämte stamlägret Auschwitz I och Birkenau (Auschwitz II) även industrikomplexet Monowitz (Auschwitz III), som borde ha tilldragit sig de allierades uppmärksamhet redan därför att man där framställde en krigsviktig produkt som syntetiskt gummi, därtill omkring 40 yttre stationer. Fångarna kom i ständig kontakt med fria, avlönade arbetare från olika länder. Vidare skickades ständigt fångar från Auschwitz till andra läger. Slutligen skedde det icke så få frigivningar (enligt Laqueur 978 under år 1942, några året därpå, och 1944 frigavs många judinnor på initiativ av industrimannen O. Schindler).

Om det fanns ett ställe i Europa, där det hade varit helt omöjligt att dölja ett fabriksmässigt bedrivet massmord, så var det Auschwitz. Likväl märkte inte världen under två långa år vad för ofattbart som där utspelades: Massmorden började sommaren 1942, och först sommaren 1944 dök de de första berättelserna om massakrerna upp i världspressen.

Laqueur och Gilbert bryr sin hjärna med den gåtfulla tystnaden om förintelsen. Tydligen kom ingen av dem på den närliggande lösningen: "Jag ser ingen elefant i min källare. Fanns det en elefant i min källare, så skulle jag säkert se den. Alltså finns det ingen elefant i min källare."

Yttrandet härrör från den amerikanske elektroingenjören och datavetaren Arthur Butz. Hans bok The Hoax of the Twentieth Century, som kom ut 1976, gäller än idag som revisionismens klassiker nummer ett.

Därmed kan man besvara några frågor, som framkastas om och om igen:

- "Varför lät sig judarna motståndslöst transporteras iväg till förintelselägren och liksom lamm föras till slaktbänken? Judarna lät sig motståndslöst transporteras iväg till arbetsinsatser och omflyttningsaktioner, emedan de visste att tyskarna med arbetsinsatser och omflyttningsaktioner menade arbetsinsatser och omflyttningsaktioner.

- "Varför bombade de allierade inte gaskamrarna? Därigenom hade de kanske dödat många fångar, men räddat ojämförligt fler." De allierade bombade inte gaskamrarna, emedan det inte fanns några gaskamrar.

- "Varför förnekades judeutrotningen i början fräckt av de naziledare som överlevde kriget? Naziledarna förnekade judeutrotningen, emedan det inte fanns någon judeutrotning. När prominenta gestalter i Tredje riket som Albert Speer och Hans Frank gjorde helt om under Nürnbergprocessen och förklarade sig moraliskt medskyldiga till folkmordet, så gjorde de det därför att att de, liksom hundramiljontals andra människor, hade låtit sig lura av Höss’ bekännelse liksom det övriga "bevismaterial" som segrarmakterna förfärdigat.

- "Varför teg Vatikanen och Röda korset om det största brottet i mänsklighetens historia och förrådde därigenom sina humanitära principer?" Vatikanen och Röda korset fick först efter kriget höra talas om detta "största brott i mänsklighetens historia", som i själva verket var den största svindeln i mänsklighetens historia.

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive