I New York Times av den 27 augusti 1943 hette det om Auschwitz:

Det förvånansvärda är att det angivna antalet offer var realistiskt, och att hänvisningen till de hårda arbetsförhållandena stämde, skall Gud veta. På grunder som redan anförts var det en omöjlighet att de allierade under hela två år inte hade fått veta vad som försiggick i tyskarnas största koncentrationsläger. Först under det näst sista krigsåret fick legenden en konkret form.

Hur Auschwitz-propagandan började tidigt på sommaren 1944 med uppgifter om gasning av 400 000 ungerska judar i Birkenau och hur detta massmord senare "bevisades" genom förfalskade dokument, har Arthur Butz mästerligt visat i sin bok The Hoax of the Twentieth Century.

Att upphovsmännen till gaskammarsvindeln satte Auschwitz i centrum för sin propaganda, var logiskt. Det var det mest betydande lägret, företedde tidvis på grund av fläcktyfusepidemier enormt höga dödstal och var utrustat med krematorier. Därtill hade Birkenau fått funktionen av transitläger för judar, som skulle förflyttas för bosättning österut. Ett mäktigt lägerkomplex, höga dödssiffror, användning av ett cyanvätehaltigt gift i stora mängder (zyklon B levererades till de omkring 40 yttre stationerna), tusentals judiska deporterade, som ankom till Birkenau och en tid därefter var skenbart spårlöst försvunna, vidare uppdelning av fångarna i arbetsförmögna och arbetsoförmögna - mer idealiska förutsättningar kunde förintelsemytologerna knappast önska sig.

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz. Redan den 2 februari trycktes i Pravda en längre redogörelse för de bestialiska gräsligheter som där förövats. Bland annat hette det:

De stationära gaskamrarna i den östra delen av lägret hade byggts om. Man hade byggt till små torn och arkitektoniska utsmyckningar, så att de såg ut som oskyldiga garage... De [tyskarna] jämnade ut de med kullar försedda så kallade gamla gravarna i östra delen av lägret, avlägsnade och förintade spåren av de löpandebandsystem där hundratals människor samtidigt dödades med elektrisk ström... (citerat efter nr 31 av Historische Tatsachen. Det var Robert Faurisson som först riktade uppmärksamheten på artikeln i Pravda.)

Att det skulle ha funnits gaskamrar i östra delen av lägret (alltså i Monowitz) har ingen historiker någonsin hävdat, och löpandebandsystemet för mord på människor med elström har man sedan aldrig fått höra mer om. Om gaskamrarna i Birkenau i västra delen av Auschwitz- komplexet står inte ett ord att läsa i Pravda-artikeln! Detta bevisar att bedrägeriet vid denna tid ännu inte blivit tillräckligt samordnat. De sovjetiska myndigheterna hade genom västmakterna fått veta att de i Auschwitz skulle finna bevis för ett miljonfaldigt massmord, men detaljerna hade västmakterna inte levererat till dem. Efter befrielsen spärrades lägret av, och först släppte man in bara några få utvalda västliga observatörer. Detta därför att de polska och sovjetiska kommunisterna behövde tid på sig att inrätta sitt horrormuseum. Vad som därvid blev resultatet motsvarar ungefär den standard som även annars kännetecknar den världshistoriskt unika succé som hette kommunismen: gaskamrar som aldrig kunnat fungera, bränngropar som är hela 60 cm djupa och ändå ständigt står under vatten, jättebuntar av kvinnohår som genomgående är av samma färg och där det uppenbarligen rör sig om hampa.

Efter krigsslutet spanade britterna febrilt efter Rudolf Höss, som skulle bli kronvittnet till alla tiders största förbrytelse. Men Höss hade gått under jorden och levde under namnet Franz Lang på en bondgård i Schleswig-Holstein. I mars 1946 lyckades en brittisk styrka slutligen finna honom. I sin bok Legions of Death (Arrow Books Ltd, 1983, s. 235 ff.) skildrar den engelske författaren Rupert Butler hur Höss’ bekännelse kom till stånd.

Butler stöder sig på utsagor av den brittisk-judiske sergeanten Bernard Clarke, som ledde gripandet och förhöret av den förste Auschwitz-kommendanten:

Sedan ett halvt århundrade står det tyska folket under den oerhörda anklagelsen att kollektivt ha dömt judarna till döden och att, så långt det kommit åt dem, ha förintat dem genom kallblodigt massmord. Grunden för denna anklagelse utgörs av en bekännelse som framtvingats genom tortyr.

Ändå råkade tortyrmästarna göra några pinsamma klavertramp. De uppfann förintelselägret "Wolzek", eller lät Höss uppfinna det, och tvang Höss erkänna att han redan i juni 1941 besökt lägret Treblinka, som upprättades först tretton månader senare.

Efter sitt vittnesmål i Nürnberg utlämnades Höss till Polen. I Krakows fängelse författade han sin självbiografi, som i det stora hela torde stämma, liksom sina uppteckningar om judeförintelsen i Auschwitz. Huruvida det hårresande rackartyg, som Höss gjorde sig skyldig till då han skildrade gasnings- och kremeringsprocesserna, sprang ur vaktmanskapets fantasi eller om han i klok beräkning beskrev tekniska orimligheter, som en gång måste inses av envar, kommer vi väl aldrig att få veta.

Fastän Auschwitz redan i Nürnberg betecknades som centrum för judeutrotningen, var det intill c:a år 1960 mer tal om Dachau och dess gaskammare (-kamrar). Dock skulle svindeln om de rikstyska gaskamrarna inte hålla i längden, då bevisen emot dem blev alltför överväldigande. Därför beslöt historieförfalskarklicken att plantera om gaskamrarna bakom järnridån, och som kompensation för de gaskamrar som gått upp i rök i Dachau, Buchenwald osv. förstärkte man Auschwitz-propagandan massivt.

Intill år 1990 hävdade Auschwitz-museet att 4 miljoner människor hade mördats i lägret. Utan att ange orsaken reducerade man sedan plötsligt antalet till "något över en miljon" och medgav därmed att man ljugit i nästan ett halvt århundrade. Naturligtvis finns det lika litet bevis för det nya talet som för det gamla. Man har bara ersatt en absurditet med en annan, i detta fall en mindre grov.

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive