I mars 1916 meddelade Daily Telegraph att österrikare och bulgarer hade gasat 700 000 serber. Om den brittiska tidningens läsare då trodde på denna bluffhistoria, vet vi inte. Efter kriget trodde hur som helst ingen längre på historien om de 700 000 gasade serberna.

Den 2 augusti 1990 marscherade irakiska trupper in i Kuwait. USA försökte få FN med sig på ett militärt ingripande för att befria emiratet, men man stötte i början på motstånd. Dock slog stämningen om i oktober, då en kuwaitisk flicka och en kirurg från Kuwait City inför en människorättskommission gråtande berättade hur de irakiska barbarerna härjat i den besatta huvudstadens sjukhus: de hade slagit sönder kuvöserna, kastat de nyfödda barnen på golvet och låtit dem ömkligen dö! Berättelsen väckte indignation över hela världen och bidrog på ett avgörande sätt till att de som förespråkade ett militärt ingripande mot Irak fick sin vilja igenom.

I mars 1992 sprack sedan lögnhistorien. Kuvösmordhistorien hade hittats på av en reklamfirma i New York som fått 10 miljoner dollar av den landsflyktige emiren av Kuwait. "Kirurgen" var ingen kirurg, och "flyktingflickan" var dotter till en kuwaitisk diplomat i USA. Båda hade fått öva i dagar på sina "ögonvittnesmål" och även fått undervisning i engelska enkom för ändamålet.

I motsats till skräckhistorierna från första världskriget och från gulfkriget berättar man liknande från andra världskriget alltjämt vidare, därför att enorma politiska och finansiella intressen är förbundna därmed.

Uppgifter om utrotningen av judarna började dyka upp 1942 i sionistiskt kontrollerade tidningar som New York Times och gick med största sannolikhet tillbaka på Judiska världskongressen. Huvudsyftet med skräckpropagandan var otvivelaktigt att för regeringarna och folken i de allierade staterna understryka nödvändigheten av att det upprättades ett nationellt hemland för judarna.

I sin bok The Hoax of the Twentieth Century granskar Arthur Butz hur århundradets bedrägeri uppstått. I New York Times spalter spökade, vid sidan om gaskamrarna, alla upptänkliga mordmetoder. Den 30 juni 1942 berättade man om ett "skjuthus", där tusentals judar dagligen sköts, den 7 februari 1942 om "blodförgiftningsstationer" i det ockuperade Polen. Medan både skjuthuset och blodförgiftningsstationerna försvann in i historiens skräpkammare redan före krigsslutet, fick ångdödskamrarna något större framgång: fortfarande vid Nürnbergrättegången dök de upp. Den 14 december 1945 noterades följande till protokollet i Nürnberg:

Alla offer måste ta av sig kläder och skor, som sedan samlades in, varpå samtliga offer, kvinnor och barn först, drevs in i dödskamrarna... Sedan kamrarna stoppats fulla, slöts de hermetiskt och ånga släpptes in... Av de uppgifter som inkommit kan uppskattas att flera hundra tusen judar utrotades i Treblinka. (Nürnbergdokument PS 3311)

Exakt 75 dagar senare hade den höga domstolen redan glömt bort ångkamrarna igen. I stället var det nu plötsligt tal om gaskamrarna i Treblinka. Det var alltså först efter kriget, som man enade sig om vilken form legenden obligatoriskt skulle ha!

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive