23. Herr Elie Wiesels eldgropar
I boken Legends of Our Time (New York, 1968, s. 177ff.) skrev Elie Wiesel:
Varje jude borde någonstans i sitt hjärta bevara en zon av hat, det sunda, manliga hatet mot det som Tyskland förkroppsligar och mot det som ligger i det tyska väsendet. Allt annat vore ett förräderi mot de döda.
Denne Elie Wiesel erhöll 1986 Nobels fredspris bland annat på anhållan av 83 ledamöter av den tyska förbundsdagen. Enligt dessa parlamentariker skulle priset vara en stor uppmuntran till alla dem som arbetar aktivt på försoningsprocessen.
Här visar sig den tyska politikens steglösa övergång från nationalsocialism till nationalmasochism.
Wiesel, som är född 1928, var internerad i Auschwitz från april 1944 till januari 1945. I La Nuit, den bok han år 1958 gav ut om sådant han "själv upplevt", nämner han inte med ett enda ord något om gaskamrar. (OBS! I den översättning till tyska som Ullstein-Verlag gav ut, Die Nacht zu begraben, Elischa, där översättaren Curt Meyer-Clason skamlöst förfalskat texten, dyker gaskamrarna plötsligt upp. Överallt där det i originalet står "crématoire" översätter Meyer-Clason detta med "gaskammare".) Wiesel kan alltså varken ha sett eller hört talas om gaskamrarna, ty om han hade gjort det, skulle han ha nämnt dem.
I stället för gaskamrarna såg Wiesel något som endast han har sett:
Inte långt ifrån oss flammade lågor upp ur en grop, jättelika lågor. Man höll på att bränna upp något. En lastvagn rullade fram till gropen och tömde sin last i den. Det var små barn. Spädbarn! Ja, och jag såg det med mina egna ögon... Barn i lågor (är det då så konstigt att sömnen flyr mina ögon alltifrån den tiden?). Dit gick vi alltså. Något längre bort fanns en annan, större grop för vuxna...
"Far", sade jag, "om det är så här det är, vill jag inte vänta längre. Jag kastar mig på den elektriska taggtråden. Det är bättre än att tomt stirra in i lågorna i timmar."
Glädjande nog slapp Elie Wiesel att tomt stirra in i lågorna i timmar och inte heller behövde han kasta sig mot den elektriska taggtråden, ty:
Vår kolonn hade bara omkring 15 steg kvar att gå. Jag bet mig i läppen för att min far inte skulle höra hur jag hackade tänder. Bara tio steg kvar. Åtta, sju. Vi marscherade sakta, liksom efter likvagnen till vår egen begravning. Bara fyra steg kvar nu. Tre steg. Den var helt nära nu, gropen med sina lågor. Jag samlade alla de krafter jag fortfarande hade i behåll för att springa ifrån ledet och kasta mig på taggtråden. Djupt i mitt hjärta tog jag farväl av min far, av hela världsalltet, och ofrivilligt bildades ord och formade sig till ett mummel på mina läppar: Jitgadal vejitkadach schme raba... Vare hans namn upphöjt och helgat. Det var som om mitt hjärta ville brista. Jag stod inför dödsängelns anlete... Nej. Två steg från gropen befallde man oss att vika av och gå in i en barack. (La Nuit, Editions de minuit, 1958, s. 57-60.)
Vi har sett att man fortfarande efter kriget drev propaganda om diverse andra avlivningsmetoder vid sidan om gaskamrarna. En av dessa var bränning av levande människor. Denna variant av utrotningsmyten höll i sig i judiska kretsar till omkring 1960. I sin "faktaredogörelse" gjorde nu Elie Wiesel det grova misstaget att i stället för gaskammarsagan servera bränngropssagan. Han måste, som Robert Faurisson säger, välja mellan två olika av de allierades propagandalögner och valde prompt fel.
Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive