Att den tyska regeringen än idag för processer mot "naziförbrytare", verkar först svårt att förstå. Grunderna för detta är följande:

Liksom DDRs politiska strukturer skapades av den sovjetiska ockupationsmakten, formades de i Förbundsrepubliken under uppsikt av de västliga ockupanterna, framför allt USA. Naturligtvis såg amerikanerna noga till att den tyska delstat de stått fadder åt aldrig skulle inta en ledande position, som på viktiga punkter avvek från deras linje. Senare har det politiska etablissemanget fortplantat sig självt. Detta är en tendens, som är allmänt inneboende i hierarkiska strukturer - ingen förklarad ateist eller fritänkare blir kardinal i den romersk-katolska kyrkan.

Vi utgår ifrån att de västtyska kanslererna från Adenauer till Schmidt trodde på förintelsen åtminstone i stora drag, och även om detta icke var fallet, aktade de sig noga för att yppa sina tvivel. Under det kalla kriget var Förbundsrepubliken hänvisad till USA för skyddet mot det sovjetiska hotet. Hade de regerande i Bonn tvivlat på förintelsen eller avstått från att genomföra "krigsförbrytarprocesser", så hade den mestadels sionistiskt kontrollerade USA-pressen reagerat med en aldrig upphörande tyskfientlig trumeld och så förgiftat relationerna mellan Bonn och Washington. (Man erinrar sig därvidlag hur sionisterna i åratal smutskastade Kurt Waldheim på grund av fritt påhittade krigsförbrytelser. Av ren rädsla för att anklagas för "antisemitism" vågade ingen västlig statsman längre träffa Waldheim, förrän tjecken Vaclav Havel - såsom modig och anständig människa ett undantag bland politikerna - bröt förbannelsen.)

Å ena sidan ville Förbundsrepubliken med genomförandet av dessa processer profilera sig som mönsterallierad gentemot USA och bevisa sin demokratiska renhet. Å andra sidan fullgjorde rättegångarna också en viktig inrikespolitisk uppgift. Genom att man om och om igen påvisade naziregimens enastående brutalitet legitimerade man samtidigt det parlamentarisk-demokratiska systemet, som ju var behäftat med det skönhetsfelet att det kunde införas endast genom de allierades seger. Och genom att vid varje rättegång slussa otaliga skolklasser genom rättssalen ville man utsläcka varje spår av nationalkänsla och självaktning hos den yngre generationen och därmed skapa acceptans för Bonns politik, som förutsatte en fullständig underkastelse under USAs intressen. Sålunda spelade rättegångarna en väsentlig roll vid det tyska folkets "omfostran"; de bidrog till att befästa den efterkrigsordning, som också Bonn försvarade och som vilade på två dogmer: Tysklands ensamskuld till kriget och naziregimens världshistoriskt exempellösa grymhet, som fick sitt tydligaste uttryck i förintelsen.

Allt detta tyder på att syftet med rättegångarna inte var att klarlägga enskildas skuld, utan var av rent politisk art. Därmed menas naturligtvis inte att alla de åtalade var oskyldiga; otvivelaktigt fanns det mördare och torterare bland dem. Ändå var frågan, vilken åtalad som var skyldig och vilken som inte var det, fullständigt underordnad. För figurerna på de anklagades bänk intresserade sig i grund och botten ingen; de var utbytbara.

Att processerna inte fördes enligt rättsstatens principer, framgår redan därav att det inte vid någon enda av dem begärdes fram ett utlåtande om mordvapnet, gaskamrarna. Ett sådant utlåtande hade just bevisat det tekniskt omöjliga i massgasningarna, och hela förintelsen hade rasat samman som ett korthus.

Det enda bevismedlet var vittnesuppgifter. Såsom tidigare koncentrationslägerfångar hyste vittnena naturligtvis hat mot de anklagade, ty förhållandena i koncentrationslägren var också utan gaskamrar och utan systematiska massmord ofta vidriga nog. Under dessa omständigheter var det för vittnena en oemotståndlig frestelse att beskylla de anklagade, förutom för de faktiskt begångna missgärningarna, även för andra, ojämförligt värre. De hade inte det ringaste att frukta, ty inget vittne vid en nazistprocess blev någonsin beskyllt för mened - inte ens Filip Müller, som vid Auschwitz-processen i Frankfurt uttalade att en SS-man hade kastat ett barn i det kokande människofett som vid kremeringen dröp från de gasades lik; inte heller det andra vittne, som berättade att kapos under pauserna mellan avrättningarna genomförde cykeltävlingar i gaskammaren; för dylika sportevenemang skulle rummet ha varit väl lämpat, ty golvet lutade, så att blodet från de gasade kunde rinna undan.

Varför tillstod de flesta anklagade gaskamrarnas existens eller åtminstone inte bestred den?

Liksom vid Nürnberg-processen gällde vid de västtyska nazistprocesserna förintelsen såsom ett historiskt bevisat faktum, som inte fick diskuteras. Diskutera fick man endast om de anklagades individuella delaktighet i morddåden. Om någon anklagad bestred gaskamrarnas existens och judeförintelsen, försatte han sig därmed i en fullkomligt hopplös situation och riskerade på grund av denna "förstockelse" ett särskilt hårt straff. Så valde nästan alla åtalade efter överenskommelse med sina advokater taktiken att inte bestrida gaskamrarnas existens utan blott sin egen delaktighet i gasningarna eller, om vittnesuppgifterna var alltför överväldigande, åberopa att de handlat enligt order.

Samarbetsvilliga åtalade kunde hoppas på lindriga straff, också om de förbrytelser som lades dem till last var aldrig så hemska. Vid Belzec-processen 1965 dömdes den ende åtalade Josef Oberhauser för delaktighet i 300 000 mord men kom undan med ett löjligt lindrigt straff på fyra års och sex månaders tukthus, och han behövde inte ens sitta hela strafftiden ut. Grunden till denna mildhet: Oberhauser hade under förhandlingen vägrat att göra något som helst uttalande. Det vill säga: den åtalade bestred inte anklagelsen, och därmed kunde den västtyska rättvisan än en gång triumferande fastställa att gärningsmännen inte förnekat massmorden (Rückerl, s. 83-84). Vid Auschwitz-processen i Frankfurt erhöll den åtalade Robert Mulka, som hade "bevisats" skyldig till särskilt bestialiska skändligheter, ett straff på 14 år, vilket kritiserats såsom alltför milt. Redan efter fyra månader försattes Mulka på fri fot av "hälsoskäl" - han hade spelat med i åtalsspelet och medgivit gaskamrarnas existens. Den som inte gjorde detta, kunde inte räkna med mildhet. Kurt Franz, åtalad i Treblinka-processen, hade fram till sin benådning i augusti 1993 tillbragt 35 år bakom galler, ty han hade alltid hårdnackat bestridit den officiella Treblinka-bilden. Den med honom medåtalade Suchomel, som uppgav att judarna "marscherade in i gaskamrarna nakna och i god ordning", satt av endast fyra år.

Så skipades och så skipas rättvisa i den "friaste tyska staten i historien". En domare eller en allmän åklagare, som under dessa omständigheter högt uttalade tvivel på förintelsen och gaskamrarna, visste nog att hans karriär var oåterkalleligen förstörd. Därför lånade sig anständiga jurister aldrig till domar- och åklagarroller vid sådana processer, utan överlämnade dessa uppgifter åt andra. Inte ens advokaterna ifrågasatte någonsin gaskamrarnas existens, utan alltid endast deras klienters delaktighet i de ifrågavarande morden.

En briljant framställning av temat nazistprocesserna finns i fjärde kapitlet av Wilhelm Stäglichs bok Der Auschwitz-Mythos. Detta är det starkaste avsnittet i en också för övrigt ypperlig bok. I slutet av sitt verk kommenterar Stäglich Auschwitz-processens resultat med följande ord:

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive