I Evas Geschichte (Wilhelm Heyne Verlag 1991) berättar Eva Schloss, Otto Franks styvdotter, hur hennes mor undslapp gaskammaren genom en underbar ödets skickelse. Avsnittet slutar med följande ord:

Denna natt brann krematorieugnarna i timtal, och orangefärgade lågor sköt upp genom skorstenarna mot den nattsvarta himlen. (s. 113)

Liknande står i otaliga "berättelser av överlevande". Lågor som skjuter upp ur krematorieskorstenarna hör helt enkelt till förintelsen. Om bara någon av dem som överlevt förintelsen äntligen ville fatta att inga lågor skjuter upp genom skorstenen till ett krematorium!

En särskilt oaptitlig legend, som dyker upp i flera sådana berättelser, handlar om det människofett som dröp från liken då de brändes och som användes som extra bränsle. I Sonderbehandlung skriver Filip Müller:

Tillsammans med sin assistent Eckhard klev mordingenjören ner i en av groparna och markerade på marken ett 25 till 30 cm brett fält som löpte i mitten och i längdriktningen. Här skulle jorden hackas upp från mitten mot båda sidorna, så att man fick en svagt lutande ränna, där fettet skulle rinna från liken, som skulle brännas i gropen, och fångas upp i två behållare. (s. 207 ff.)

Fråga en krematorieexpert vad han anser om detta! Denna outsägliga skräckhistoria har vunnit insteg också i en "seriös" bok som Hilbergs (s. 1046). Sådana exempel får oss att klart inse hur dessa "berättelser av överlevande" uppstod. Någon som "överlevt förintelsen" griper en dylik absurd historia ur luften, och sedan skriver alla andra "överlevande" av den.

Naturligtvis kan Eva Schloss’ eller Filip Müllers bok också innehålla sanna skildringar. När sådana författare beskriver hårda arbetsvillkor, fruktansvärda sanitetsförhållanden, svält, misshandel eller avrättningar, så kan det genomgående vara riktigt. Påhittade är i alla händelser samtliga uppgifter om gaskamrar och planerade utrotningsaktioner.

Här följer nu några avsnitt ur en "objektiv redogörelse" om förintelsen.

Elie Wiesel om massakern i Babij Jar utanför Kiev (som sovjetpropagandan uppfann):

Senare fick jag av ett vittne höra att jorden skalv i månader och att gejsrar av blod tid efter annan sprutade upp ur marken. (Paroles d’Etranger, Editions du Seuil 1982, s. 86)

Kitty Heart i Aber ich lebe om massmorden i Auschwitz:

Med mina egna ögon blev jag vittne till ett mord, men inte mordet på en enda människa utan hundratals människor, oskyldiga människor, som mestadels intet ont anande fördes in in en stor hall. Det var en anblick som man aldrig kunde glömma. Därute mot den låga byggnaden stod en stege, som nådde upp till en liten lucka. En gestalt i SS-uniform klev raskt upp på den. Däruppe iförde sig mannen gasmask och handskar, höll sedan luckan öppen med höger hand, drog upp en påse ur fickan och hällde snabbt i dess innehåll, ett vitt pulver, varpå han genast åter stängde luckan. Som en blixt var han åter där nere, kastade stegen på gräsmattan och sprang därifrån som om han vore förföljd av onda andar. I samma ögonblick hördes de hemska vrålen, de förtvivlade skriken av människor som håller på att kvävas... Efter ungefär fem till åtta minuter var alla döda. (Citerat efter Stäglich, Auschwitz-Mythos, Grabert 1979, s. 198)

Det vita pulvret - som alltjämt är fullkomligt okänt för kemin - verkar sedan ha tagit slut i Auschwitz, eftersom SS såg sig nödsakad att tillgripa andra mordmetoder. Detta beskriver Eugène Aroneanu i sin "objektiva redogörelse":

800 till 900 meter från det ställe där ugnarna finns stiger fångarna på små vagnar, som cirkulerar på skenor. I Auschwitz är de av olika storlek och rymmer 10 till 15 människor. Så snart vagnen är full, sätts den i rörelse på ett sluttande plan och rullar med full fart ned i en gång. I slutet av gången finns en vägg och därbakom ugnsöppningen. Så snart vagnen slår emot väggen, öppnar sig denna automatiskt. Vagnen välter och tippar sin last av levande människor in i ugnen. (Aroneanu, Camps de concentration, Office français d’édition 1945, s. 182.)

I motsats till denna "ögonvittnesberättelse" skildras i Zofia Kossaks motsvarande, Du fond de l’abîme, Seigneur, likafullt gaskamrarna, men enligt henne blev zyklon B inte "inkastat" utan steg upp genom hål i golvet:

En gäll ringning, och genom öppningar i golvet började gasen genast stiga upp. Från en balkong, där man hade uppsikt över dörrarna, betraktade SS-männen nyfikna de dödsvigdas dödskamp, skräck, kramper. Det var för dessa sadister ett spektakel som de aldrig kunde få nog av... Dödskampen varade 10 till 15 minuter... Kraftiga fläktar drev bort gasen. Iförda gasmasker uppenbarade sig medlemmar av specialkommandot, öppnade dörrarna som fanns mitt emot ingången och där det fanns en ramp med små vagnar. Laget lastade liken på vagnarna, och det med största brådska. Andra väntade. Och då hände det ofta att de döda åter blev levande. I denna dosering verkade gasen endast bedövande, inte dödande. Ofta hände det sig att offren på vagnarna kvicknade till... Dessa susade ner och tömde sin last direkt i ugnarna. (Citerat efter R. Faurisson, Réponse à Pierre Vidal-Naquet, La vieille taupe 1982, s. 58/59).

I Auschwitz hände det märkliga ting också utanför gaskamrarna:

Från tid till annan kom också SS-läkare in i krematoriet, mestadels hauptsturmführer Kitt och obersturmführer Weber. Sådana dagar gick det till som på ett slakthus. Före avrättningarna kände de båda läkarna liksom kreaturshandlare på lår och vader hos ännu levande män och kvinnor, för att söka rätt på de "bästa bitarna". Efter skjutningen hamnade offren på bordet. Sedan skar läkarna stycken av ännu varmt kött ur låren och vaderna och kastade dem i behållare som stod bredvid. Musklerna av de nyss skjutna rörde sig ännu och drog sig samman i kramp, skakade i hinkarna och satte dessa i knyckiga rörelser. (Filip Müller, Sonderbehandlung, s. 74.)

Ukrainarnas oacceptabla uppförande i Treblinka brännmärks av Jankel Wiernik, som överlevt förintelsen:

Ukrainarna var ständigt berusade och sålde allt de hade lyckats stjäla i lägren för att få mer pengar att köpa sprit för... När de hade smort kråset och var stupfulla, såg de sig om efter andra förlustelser. Ofta valde de ut de vackraste judiska flickorna bland de nakna kvinnor som defilerade förbi, släpade dem med sig till sina baracker, våldtog dem och levererade dem sedan till gaskamrarna. (A. Donat, The Death Camp Treblinka, Holocaust Library 1979, s. 165.)

Hur de 800 000 eller fler liken från Treblinka kunde undanröjas spårlöst, skildrar flera författare. Här först ett utdrag ur Jean-François Steiners bok Treblinka. Die Revolte eines Vernichtungslagers:

På Lalkas tecken small korkarna, och en fantastisk fest började. Den första skålen ägnades Führern. Grävmaskinmanskapet hade återgått till sina redskap. Då SS-männen rytande höjde glasen, verkade maskinerna ha fått liv; med häftiga rörelser sträckte de stålarmarna mot himlen till en ryckig, vibrerande Hitler-hälsning. Det var som en signal. Tio gånger höjde männen armen och lät varje gång ett "Sieg-Heil" ljuda. De levande maskinerna återgäldade maskinmänniskornas hälsning, och luften genljöd av hurrarop till Führern. Festen varade tills likbålet var utbrunnet. Efter skålarna sjöng man; vilda, hemska sånger klingade, hatfyllda, förskräckliga sånger; sånger till det eviga Tyskland. (Steiner, Treblinka, Gerhard Stalling Verlag 1966, s. 294ff.)

Nazisternas häpnadsväckande pyrotekniska färdigheter beskrivs också av Wassilij Grossman i Die Hölle von Treblinka (citerat efter Historische Tatsachen nr 44):

Den trovärdige judiske förintelseöverlevaren Jankel Wiernik lyckliggör oss med ytterligare, pikanta detaljer:

Liken dränktes in med bensin. Detta medförde avsevärda kostnader, och resultatet var otillfredsställande; manliga lik ville helt enkelt inte brinna. Så snart ett flygplan dök upp på himlen, inställdes hela arbetet, och liken täcktes med löv till skydd för flygspaning. Det var en fasansfull anblick, den hemskaste som ett mänskligt öga någonsin skådat. Då liken av havande kvinnor brändes, sprack buken, och man kunde se fostret brinna i moderlivet... Gangsterna står invid askan och skakar i sataniska skrattparoxysmer. Deras ansikten strålar av sant diabolisk fröjd. De skålar i vodka och de mest utsökta spritdrycker, medan de värmer sig vid elden. (Donat, The Death Camp Treblinka, s. 170-171)

För att lättare klara av stressen i Treblinka sökte tyskar och ukrainare avspänning i musiken. Experten på förintelsen Rachel Auerbach berättar:

För att försköna mördandets monotoni grundade tyskarna en judisk orkester i Treblinka... Denna fullgjorde ett dubbelt ändamål: För det första dränkte tonerna så långt möjligt skriken och jämrandena från människorna som drivits in i gaskamrarna, och för det andra sörjde den för den musikaliska underhållningen av lägermanskapet, som bestod av två musikälskande nationer: tyskar och ukrainare. (Donat, s. 44)

Hur massmorden i Sobibor gick till har Alexander Pechersky tagit reda på och beskrivit i Die Revolte von Sobibor:

Vid första anblicken verkade det som om man kommit in i ett helt normalt badrum: kranar för varmt och kallt vatten, tvättställ... Så snart alla kommit in, slog dörrarna igen med en ljudlig skräll. Ur hål i taket dröp en tung, svart substans ner i spiral... (Citerat efter Mattogno, The Myth of the Extermination of the Jews)

Enligt nutida historikers rön begicks likväl inte de 250 000 morden i Sobibor med någon tung, svart substans som dröp ner i spiral, utan med motoravgaser. Återigen har man ersatt en absurditet med en annan.

Man anklagar oss för att vi tendentiöst anfört endast otillförlitliga textstycken? Citera då någon trovärdig vittnesuppgift om gasningarna, en enda sådan!

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive