Av många enskilda öden framgår att det i koncentrationslägren inträffade många dödsfall genom epidemier och umbäranden, men inte genom någon systematisk förintelse. Efter den tyska ockupationen av Italien anslöt sig Primo Levi till partisanerna. Han råkade i fångenskap och bekände sig öppet som jude. Nazisterna skickade honom till tvångsarbete i Auschwitz. Han överlevde och skrev efter sin befrielse boken Se questo è un uomo.

Den österrikiske juden och vänstersocialisten Benedikt Kautsky skulle enligt klichén ha säkrat sin död i dubbelt måtto. Han tillbragte sju år i läger: Dachau, Buchenwald, Auschwitz och Buchenwald igen. Efter kriget skrev han sin bok Teufel und Verdammte. Hans mor dog åttioårig i december 1944 i Birkenau. Att man överhuvudtaget spärrade in så gamla människor är en skam, men någon önskan att döda henne kan inte skönjas: fru Kautsky fick läkarvård. Om hon hade levt längre i frihet är ovisst med tanke på de hemska förhållanden som rådde sista krigsvintern.

Otto Frank och hans döttrar Anne och Margot överlevde Auschwitz. Anne och Margot deporterades till Belsen, där de dog i början av 1945, förmodligen i fläckfeber. Otto Frank dog som gammal man i Schweiz.

I Das jüdische Paradox (Europ. Verlagsanstalt 1978, s. 263) skriver Nahum Goldmann, som i många år var president för Judiska världskongressen:

Om nazisterna ville utrota judarna, hur kunde då 600 000 judar överleva de tyska lägren? Nazisterna hade ju från Wannsee-konferensen till krigsslutet tre år och tre månader på sig att fullborda sitt förintelseverk!

Låt oss kasta en blick på den långa listan på framstående judar, som överlevt Auschwitz eller de andra tyska lägren och fängelserna! Vi finner där bland andra:

Léon Blum, ledare för folkfrontsregeringen i förkrigstidens Frankrike.

Simone Veil, senare president för Europaparlamentet.

Henri Krasucki, senare andreman i det franska fackförbundet CGT.

Marie-Claude Vaillant-Couturier, senare ledamot av det franska kommunistpartiets centralkommitté.

Jozef Cyrankiewicz, senare polsk regeringschef.

Dov Shilanski och Sheevach Weiss, tidigare och nuvarande talman i Knesset.

Georges Charpak, nobelpristagare i fysik 1992.

Roman Polanski, filmregissör (Rosemary’s Baby).

Leo Baeck, betydande rabbin och filosof.

Ernest Mandel, trotskistisk chefideolog.

Jean Améry, filosof.

Samuel Pisar, fransk författare.

Jurek Becker, tysk författare.

Erik Blumenfeld, CDU-politiker.

Hermann Axen, SED-politiker.

Paul Celan, lyriker ("Der Tod ist ein Meister aus Deutschland").

Simon Wiesenthal, "nazijägare".

Ephraim Kishon, satiriker.

Heinz Galinski och Ignaz Bubis, ordförande i Tyska judars centralråd.

Georges Wellers och Schmul Krakowski, båda författare till böcker om förintelsen.

Och Elie Wiesel.

I januari 1945 drabbades Auschwitz-fången Elie av en fotskada. Därmed blev han oförmögen till arbete och alltså vigd åt döden? Visst inte, han lades in på sjukhus och fick läkarvård. Under tiden ryckte röda armén närmare. Man meddelade fångarna att de friska skulle evakueras och att de sjuka kunde stanna kvar, om de så önskade. Elie och hans far hörde till de sjuka. Och vilket val gjorde då de två? Stanna kvar och vänta på befriarna? Nej, de anslöt sig frivilligt till tyskarna - samma tyskar som inför Elies ögon kastat spädbarn i en eldgrop och knuffat ner vuxna judar i en annan, större eldgrop, varpå Elie och hans far fick tomt stirra in i elden i timtal! Läs hans bok La nuit eller den tyska, av Curt Meyer-Clason förfalskade, versionen Die Nacht zu begraben, Elischa.

Hitlers mål var att utrota judarna. På Wannsee-konferensen beslöt man att förinta judenheten. Detta hamras in i våra skolbarn. Om historielärarna och historieböckerna har rätt, så skulle i maj 1945 inte finnas några 600 000 före detta koncentrationslägerfångar i livet, utan endast 600, snarare färre. Tredje riket var en ytterst effektiv polisstat.

Var och en av dessa "överlevande" hävdar visserligen att han eller hon klarat sig som genom ett under, men under på löpande band är inga under längre. Människor som Wiesel och Wiesenthal är inga kronvittnen om förintelsen, utan levande bevis för att det inte fanns någon förintelse.

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive