Den 22 juni 1941 marscherade Wehrmacht in i Sovjetunionen och förekom därmed ett sovjetiskt anfall med c:a 14 dygn (att det i detta fall rörde sig om ett preventivkrig, bevisar ovederläggligen ryssen Viktor Suvorov i sin studie Der Eisbrecher. Hitler in Stalins Kalkül).

Kriget fördes från första början med oerhörd brutalitet. Bakom de tyska linjerna igångsatte sovjetmakten ett partisankrig (i strid mot folkrättens regler), och på detta reagerade tyskarna precis som fransmännen senare i Algeriet, amerikanerna i Vietnam och ryssarna i Afghanistan, nämligen med hänsynslös terror mot oskyldiga. Den som vill avhålla sig från dylika krigsförbrytelser, måste avhålla sig från krig.

Kommissarier, dvs kommunistiska politofficerare, likviderades ofta omedelbart efter tillfångatagandet. Utan dröjsmål sköts eller hängdes också partisaner. Slutligen var också arkebuseringar av gisslan som hämnd för attacker på tyska soldater en vanlig företeelse. Kommissarierna var för det mesta judar. Judarna var också starkt företrädda i partisanrörelsen, vilket sovjetiska källor framhåller. Och de officerare, som fick i uppdrag att arkebusera gisslan, skall hellre ha utsett judiska än ickejudiska offer för sina exekutionsplutoner.

Otvivelaktig sköt man också många judar, som varken var kommissarier, partisaner eller gisslan, "för säkerhets skull" så att säga, då de a priori "kunde misstänkas för bolsjevism". Här blir gränsen mellan gerillabekämpning och rasmord oskarp.

Enligt "insatsrapporterna" skulle insatsgrupperna enbart under de första krigsåren ha likviderat två miljoner sovjetjudar. Här rör det sig uppenbart om grova förfalskningar (inte ens Raul Hilberg, "förintelseexpert nummer ett", tar dem på allvar), dock är fakta dystra nog: tiotusentals judar, däribland kvinnor och barn, mördades, liksom ett mycket stort antal ickejudar.

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive