Efter att de allierade i två världskrig haft sådant besvär med tyskarna, ville de för årtionden framåt se Tyskland internationellt isolerat och det tyska folket så pass demoraliserat, att det inom överskådlig tid inte skulle våga föra en självständig politik. De brott, som tyskarna faktiskt begått, räckte emellertid inte till, då de besegrade ju kunde slunga ett trotsigt "Tu quoque" - "Även du!" - mot segrarna. Mot fördrivningen av judarna från 1933 till 1941 kunde de hålla fram den med ojämförligt mycket större brutalitet genomförda fördrivningen av ost- och sudettyskarna från och med 1944; mot de nazistiska koncentrationslägren, lägren i den sovjetiska Gulagarkipelagen, där långt många fler människor omkom; mot den barbariska, militärt meningslösa, avsiktliga förstörelsen av Warszawa, den icke mindre barbariska, militärt meningslösa förstörelsen av Dresden.

Därför uppfann segrarmakterna ett brott, som var enastående i mänsklighetens historia: förintelsen, det systematiska utplånandet av ett helt folk, från spädbarn till hundraåriga gammelmormödrar, i gaskamrar.

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive