Knappt två månader efter Hitlers maktövertagande inrättades det första koncentrationslägret i Dachau; andra följde. Före kriget hade lägren ingen ekonomisk betydelse. De tjänade till att isolera människor, som den nationalsocialistiska regeringen såg som farliga för staten. Till de olika fångkategorierna hörde de politiska ("röda"), de kriminella ("gröna"), vidare de asociala eller "svarta" (tiggare, landstrykare, prostituerade osv.), "bibelforskarna" (dvs sektmedlemmar som vägrade militärtjänst) och de homosexuella. Intill 1938 skickades judar i läger endast om de tillhörde någon av de andra grupperna. I november 1938, efter mordet på en tysk diplomat i Paris och den beryktade "kristallnatten", skickades judar i massor till koncentrationslägren bara därför att de var judar. Av de drygt 30 000, som då fängslades, blev emellertid nästan alla snart frigivna.

Före kriget varierade det totala antalet lägerfångar (de kriminella inräknade!) mellan några tusen och några tiotusen.

Efter krigsutbrottet växte överallt på tyskkontrollerat område läger som svampar ur marken, från Struthof/Natzweiler i Elsass till Majdanek i "Generalguvernementet", det besatta Polen. Sammanlagt fanns det slutligen 14 större och några mindre koncentrationsläger. Därtill kom omkring 500 så kallade arbetsläger med vardera några hundra till över 1000 fångar. Dessa "arbetsläger" var anslutna till industriföretag, och tvångsarbetarna levererades till dessa från koncentrationslägren. De fångar som dog i "arbetslägren" figurerar i statistiken för de koncentrationsläger de var underställda.

Lägren spelade nu en väsentlig roll i krigsindustrin. I Auschwitz, det största koncentrationslägret, experimenterade man bland annat med framställning av syntetiskt gummi, en råvara som behövdes i produktionen av bilringar och därför var krigsnödvändig. I koncentrationslägret Dora- Mittelbau, som var särskilt fruktat på grund av de omänskligt hårda arbetsvillkoren, byggde man de raketer som Hitler ännu 1944 hoppades skulle vända krigslyckan.

Misshandeln av fångarna var ingen statspolitik, ty regimen var intresserad av att arbetskraften var så frisk och stark som möjligt. Likväl förekom det ständiga övergrepp och gräsligheter. Varje reglemente är lika mycket värt som de människor som har att genomföra det, och det var sannerligen inte samhällets elit som anmälde sig till tjänsten i koncentrationslägren. I många läger förövades dock de värsta brutaliteterna inte av SS utan av de kriminella, vilka terroriserade de politiska fångarna efter alla konstens regler. Det österrikiska Mauthausen uppvisade rekord i omänsklighet.

Man ingrep strängt mot SS-chefer som felat. Karl Koch, kommendant i Buchenwald, arkebuserades för korruption och mord. Hermann Florstedt, den illa beryktade kommendanten i Majdanek, hängdes inför de församlade fångarna.

Mellan den 1 juli 1942 och den 30 juni 1943 dog 110 812 koncentrationslägerfångar, såsom framgår av statistik som generalen i Waffen-SS Oswald Pohl sammanställde åt Himmler. Att lägren inte tömdes, berodde på att "avgående" ständigt ersattes med "inkommande". I augusti 1943 uppgick det totala antalet koncentrationslägerfångar till 224 000, ett år senare (utan hänsyn till transitlägren) 524 000.

De flesta dödsfallen berodde på epidemier. Särskilt fruktad var fläckfebern, en avart av tyfus, som överförs av löss. Till dennas bekämpande använde man bland annat ett insektsmedel vid namn zyklon B, som sagoberättarna senare ljugit om till människoförintelsemedel.

Bortsett från de kaotiska sista krigsmånaderna var den värsta tiden i lägren sommaren och hösten 1942. Under dessa månader dog i Auschwitz ibland fler än 300 människor om dagen i fläckfeber. Farsoten krävde offer också bland SS-manskapet. Inom Auschwitz-komplexet inträffade de flesta dödsfallen i Birkenau, som låg tre kilometer väster om stamlägret och övertagit funktionen av ett sjukläger. Under vissa perioder dog i Birkenau fler människor än i alla andra läger tillsammans. Detta "dödsläger" Birkenau, där sannolikt 60 000 till 80 000 fångar förgicks, mestadels i sjukdomar (det förekom också avrättningar och mord!), blev senare i legenden ett "förintelseläger", där det enligt "historikerna" mördades mellan en miljon och fyra miljoner människor. För att bränna liken efter smittsjukdomarnas offer måste man uppföra krematorier, och till likens förvaring före kremering även likhallar och likkällrar, som legenden senare gjorde om till "gaskamrar". Också duschrummen blev, åtminstone delvis, "gaskamrar". Och sorteringen av fångarna i arbetsdugliga och icke-arbetsdugliga blev "sorteringen för gaskamrarna". Så uppstod den mest ödesdigra lögnen i vårt århundrade, Auschwitz-lögnen.

Den absoluta katastrofen inträffade under de hemska sista krigsmånaderna. När britterna och amerikanerna år 1945 befriade det ena lägret efter det andra, fann de tusentals obegravda lik ävensom tiotusentals halvt ihjälhungrade fångar. Fotografier av detta gick över världen som bevis för massmord utan motstycke. I verkligheten hade massdöden ingenting med någon avsiktlig utrotningspolitik att göra. Detta framgår lätt av dödssiffrorna för de enskilda lägren. Här siffrorna för Dachau (källa: Paul Berben, Dachau 1933–1945, The Official History, The Norfolk Press, 1975):

De sista fyra månaderna lägret existerade dog alltså fler fångar än under alla de tidigare krigsåren sammantagna! Ännu efter befrielsen genom amerikanerna dog omkring 2000 fångar av utmattning. 1588 människor dog de 17 första dagarna i maj.

Orsakerna till den fruktansvärda massdöden var följande:

1) I stället för att helt enkelt överlämna fångarna i de östliga lägren till de framryckande ryska trupperna, evakuerade nazisterna dem västerut. Då järnvägslinjerna till största delen var sönderbombade, tvangs tiotusentals till veckolånga fotvandringar genom snö och is till det inre av Tyskland, och en stor del av dessa fick aldrig uppleva krigsslutet. Och i de läger, som upptog dem som överlevt evakueringen, saknades baracker, latriner, mat, mediciner, kort sagt allt. Grunden till den vansinniga evakueringspolitiken var väl att man inte ville låta några arbetsdugliga eller potentiella soldater falla i ryssarnas händer. De sjuka, exempelvis i Auschwitz, fick stanna kvar och befrias av röda armén.

2) Hösten 1944 strömmade miljoner flyktingar från de av Sovjetunionen erövrade tyska områdena västerut. Samtidigt lade brittiska och amerikanska terrorbombare stad efter stad i ruiner och förintade infrastrukturen. Under dessa omständigheter dog också i frihet otaliga människor av utmattning och epidemier.

Chuck Yeager, vilken var den förste flygare som sprängde ljudvallen, skrev i sin självbiografi (Yeager: An Autobiography, Bantam Books, New York 1985, s. 79-80) att hans eskader hade i uppdrag att inom ett 50 km² stort område skjuta på allt som rörde sig: "Tyskland lät sig inte så enkelt uppdelas i civila och militärer. Bonden på sin potatisåker närde ju tyska trupper." De allierade framkallade alltså avsiktligt hungersnöd med sina terrorbombningar och anklagade sedan de besegrade för att inte ha kunnat livnära lägerfångarna tillräckligt!

Trots allt detta fann befriarna i läger som Bergen-Belsen, Buchenwald och Dachau vid sidan om högar av lik och vandrande benrangel också tiotusentals förhållandevis friska och välnärda fångar, som man klokt nog knappast någonsin visat fotografier av.

Till massdöden i epidemier i nazisternas koncentrationsläger finns det historiska paralleller, exempelvis från amerikanska inbördeskriget. I unionssidans fångläger Camp Douglas och Rock Island uppgick det månatliga dödstalet till mellan 2 och 4 procent, och längre söderut, i Andersonville, omkom 13 000 av 52 000 fångna unionssoldater. Under boerkriget internerade britterna omkring 120 000 civila boer liksom tiotusentals svarta afrikaner; av alla dessa dog ungefär var sjätte. Varken fångarna i amerikanska inbördeskriget eller de i boerkriget utrotades med avsikt; nästan alla dog i epidemier, som man inte kunde bemästra. Dödstalen kan genomgående jämföras med dem för Dachau (84% överlevande, 16% döda) och Buchenwald (86% överlevande, 14% döda).

Registreringsbyrån Arolsen (Förbundsrepubliken Tyskland) registrerar de dokumenterade dödsfallen i koncentrationslägren. Här följer de siffror som gällde i slutet av år 1990:

I statistiken från Arolsen figurerar, med 29 339 döda, också Theresienstadt, som dock inte var något egentligt koncentrationsläger, utan ett getto huvudsakligen för gamla och privilegierade judar.

Arolsen hänvisar till att statistiken är ofullständig. Dödsfall, som redan registrerats vid andra myndigheter, uppförs inte ytterligare en gång, och från många läger saknas en del av underlagen.

Om någon ville beräkna antalet av dem som omkom i koncentrationslägren med en felmarginal på några tusen, så vore ingen bättre lämpad därför än Arolsen, som har tillgång till fler dokument än någon annan myndighet i världen. Emellertid står Arolsen i den tyska regeringens tjänst, en regering som fruktar den historiska sanningen som djävulen vigvattnet. Därför släpper Arolsen inte in någon oberoende forskare i sina arkiv och sprider i sina broschyrer fräcka lögner, som att något material inte skulle ha bevarats från förintelselägren. Att det inte finns något sådant material just därför att det inte fanns några förintelseläger, vet naturligtvis ingen bättre än Arolsen själv.

Beträffande Dachau och Buchenwald är, så vitt vi vet, siffrorna oomstridda (32 000 respektive 33 000). År 1990 gjorde ryssarna dödsböckerna från Auschwitz, som dittills hållits inlåsta, tillgängliga för Internationella röda korset. De täcker, med några luckor, tiden från augusti 1941 till december 1943 och innehåller 66 000 namn. Var de resterande dödsböckerna finns sägs vara okänt. Antalet Auschwitz-offer torde, då på grund av tyfusepidemier dödligheten var högst 1942 och 1943, därmed uppgå till runt 100 000. Därav drar vi följande slutsatser:

1) Sannolikt dog från 1933 till 1945 mellan 500 000 och 700 000 människor i nazisternas koncentrationsläger.

2) Mindre än hälften av dessa var judar, då dessa i många läger utgjorde endast en liten minoritet (i Auschwitz uppgick den judiska andelen av fångarna mot slutet till nästan 80 procent).

3) Högst sannolikt dog fler judar utanför lägren än inom dem.

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive