Så gott som varje människa, som vuxit upp i det västerländska samhället, tror på gaskamrarna. Knappt någon är medveten om följande fakta:

- I varje mordrättegång måste man upprätta ett expertutlåtande om mordvapnet, antingen detta är en revolver, en kniv, en hammare eller en yxa. Däremot har man inte vid någon enda nazirättegång, där det dock handlat om påstådda miljonfaldiga mord, någonsin begärt fram ett dylikt utlåtande.

- Ingen kemist, ingen ingenjör, hade någonsin undersökt gaskamrarna i Majdanek och Auschwitz eller ruinerna av gaskamrarna i Birkenau, förrän den amerikanske ingenjören och gaskammarspecialisten Fred Leuchter med ett litet arbetslag reste till Polen i februari 1988 och granskade gaskamrarna närmare. Men Leuchter handlade på revisionisternas uppdrag.

- Inte vid någon obduktion av någon död koncentrationslägerfånge har man någonsin fastställt gasning som dödsorsak.

Man skall läsa förintelselitteraturens standardverk: Hilbergs Vernichtung der europäischen Juden, Reitlingers Final Solution, Poliakovs Bréviaire de la haine, Lucy Dawidowicz’ The War Against the Jews, Langbeins Menschen in Auschwitz, Kogons SS-Staat eller det samlingsband Wolfgang Benz utgav 1991, Dimension des Völkermords. Icke i något enda av dessa standardverk finns ens antydningsvis förklarat hur dessa förskräckliga mordinstrument skulle ha fungerat. Inte ens Georges Wellers (Les chambres à gaz ont existé) och J. C. Pressac (Technique and Operation of the Gas Chambers) presenterar för oss någon bild av dessa dödskamrar. När man plöjt igenom de nämnda böckerna, skall man läsa ytterligare tio, tjugo, femtio eller hundra förintelseluntor, man skall läsa dussintals eller hundratals "berättelser av överlevande" - men ingenstans kommer man att finna en teknisk beskrivning av gaskamrarna! De enda, som har ägnat sig åt de tekniska förutsättningarna för en gaskammares funktion, är revisionisterna.

Ditlieb Felderer, en svensk av österrikisk börd, började sysselsätta sig med de tyska koncentrationslägren, då han i egenskap av Jehovas vittne ville forska om de 60 000 av hans trosfränder som nazisterna påstods ha mördat. Efter många års forskning kunde Felderer konstatera att nazisterna inte hade mördat 60 000 Jehovas vittnen, utan exakt 203. Han tog 30 000 fotografier av "förintelseläger" med omgivningar och undersökte ingående deras krematorier och "gaskamrar". Felderer kom fram till resultatet att "gaskamrarna" aldrig hade kunnat fungera, att "ögonvittnesuppgifterna" om gasningarna utgjorde en oavbruten följd av orimligheter och att krematorierna under inga omständigheter kunnat prestera ens tillnärmelsevis så mycket arbete som påståtts. Till straff för sina forskningar fick han sitta bakom svenska gardiner och blev efter sovjetkommunistisk förebild utsatt för en rättspsykiatrisk undersökning.

Fransmannen Robert Faurisson, professor i litteratur och textkritik, utgick ifrån att varje seriöst studium av gaskammarproblemet måste börja med ett studium av gasningsteknikerna och det insektsmedel som påstås ha använts till massmordet, zyklon B:

Jag ville veta hur man avlivar minkar med gas, hur man gasar rävlyor, hur man i USA genomför avrättningar med gas. Därvid konstaterade jag att man i de allra flesta fall använder cyanvätegas (intervju med Faurisson i den italienska tidskriften Storia Illustrata, återgiven i Vérité historique ou vérité politique av Serge Thion, La Vieille Taupe, 1980, s. 174).

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive