När Hitler kom till makten 1933, visste envar att en vildsint antisemit nu gripit statsrodret. Hätska utfall mot judarna utgör en avsevärd del av Hitlers bok Mein Kampf, och enligt det nationalsocialistiska partiprogrammet kunde ingen jude vara tysk medborgare.

De många slags trakasserier och förföljelser, som judarna efter 1933 utsattes för, hade till ändamål att driva dem i landsflykt. För att främja den judiska utvandringen arbetade nationalsocialisterna tätt samman med sionistiska kretsar, som var intresserade av att få så många judar som möjligt att slå sig ner i Palestina (om detta samarbete, som idag för det mesta tigs ihjäl, skriver Heinz Höhne i sitt standardverk om SS, Der Orden unter dem Totenkopf).

Innan Hitler stiftat en enda judefientlig lag, satte de judiska organisationerna i USA, England och andra länder i gång en väldig bojkottkampanj, som tillfogade Tyskland enorma ekonomiska skador. Då nazisterna inte kom åt upphovsmännen till detta, lät de sin vrede gå ut över de tyska judarna. Det var sionisternas avsikt att provocera Hitler till allt hårdare antijudiska förtrycksåtgärder för att driva på de tyska judarnas emigration till Palestina.

Intill år 1941, då all utvandring förbjöds (förbudet genomfördes för övrigt inte konsekvent), hade två tredjedelar av den tyska judenheten gått i landsflykt, och de som blivit kvar var mestadels äldre människor. Också de flesta österrikiska judarna utvandrade efter landets anslutning till Tyskland, likaså en avsevärd del av de tjeckiska judarna efter Tjeckoslovakiens upplösning 1939.

Efter andra världskrigets utbrott verkade det yppas en möjlighet att förverkliga Madagaskar-planen, som handlade om att bilda en judestat på Madagaskar. Men Pétain ville inte avträda ön, och britterna kontrollerade havsvägarna. Därför övervägde man nu att skapa ett judiskt bosättningsområde i Östeuropa.

År 1941 satte massdeportationerna in. Hundratusentals judar skickades i arbetsläger eller till Ryssland (som mellanstation tjänade Polen). Denna politik hade följande orsaker:

– Då nästan alla stridsdugliga män fanns vid fronten, var tyskarna nu i trängande behov av arbetskraft.

– Judarna, som givetvis mangrant stod på de allierades sida, betraktades som en säkerhetsrisk.

– Kriget erbjöd nazisterna ett gynnsamt tillfälle att genomföra "den slutgiltiga lösningen av judefrågan".

Att nazisterna med denna "slutgiltiga lösning" inte menade judarnas fysiska utrotning, utan deras bosättning i öster, framgår klart av deras dokument. Så skrev Göring den 31 juli 1941 till Heydrich:

Som tillägg till den uppgift Ni redan fått, med förordning av den 24 januari 1939, att föra judefrågan till en lösning, som efter tidsförhållandena är så gynnsam som möjligt, i form av utvandring eller evakuering, ger jag Er härmed i uppdrag att träffa alla erforderliga förberedelser i organisatoriskt, sakligt och materiellt hänseende för en helhetslösning av judefrågan inom det tyska inflytelseområdet i Europa... Jag ger Er vidare i uppdrag att snarast förelägga mig ett helhetsutkast om de organisatoriska, sakliga och materiella föråtgärderna inför genomförandet av den åsyftade slutgiltiga lösningen av judefrågan. (Citerat efter Raul Hilberg, Die Vernichtung der europäischen Juden. Fischer Taschenbuch Verlag, 1990, s. 420.)

På Wannsee-konferensen i Berlin den 20 januari 1942, där man enligt legenden beslutade att utrota judarna, talade man i själva verket om att omflytta dem, vilket också entydigt framgår av mötesprotokollet (dokumentets äkthet betvivlas för övrigt av några revisionister såsom Stäglich och Walendy). Och den 21 augusti 1942 skrev en av konferensdeltagarna, Martin Luther från utrikesministeriet, i en minnesanteckning:

Principen för den tyska judepolitiken efter maktövertagandet bestod i att med alla medel främja den judiska utvandringen... Det nuvarande kriget ger Tyskland möjligheten och även plikten att lösa judefrågan i Europa... På grundval... av den nämnda anvisningen av Führern började man med evakueringen av judarna ur Tyskland. Det låg nära till hands att även ta med de judiska medborgarna i de länder som likaledes tillgripit åtgärder mot judarna... Antalet av de judar som på detta sätt drevs österut var inte tillräckligt för att där täcka behovet av arbetskraft. (Nürnberg-dokument NG-2586)

De rättrogna historikerna betjänar sig nu av den skrattretande förklaringen att ord som "evakuering", "omflyttning" och "utvandring" bara var täckord för "gasning". I själva verket skickade man judar till Ryssland, sannolikt över en miljon, alldeles som de tyska dokumenten uppger. I brist på varje dokumentärt bevis för judeutrotning och gaskamrar ser sig exterministerna tvungna att i dokumenten tolka in sådant som inte står någonstans i dem.

Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive